Har haft en supermysig helg i storstan tillsammans med syster och hennes familj. På söndagen var det tidig uppstigning och laddning inför tjejmilen. Jag kan inte säga att jag hade så stora förväntningar utan såg det hela mer som en rolig grej. Ångesten som kom när jag såg tusentals tjejer ladda upp och verkligen gå in för det hela,behöver jag inte ens nämna.
Men hursomhelst, gick det över mina förväntningar. I vanliga fall när jag springer brukar jag stanna efter ett tag. Inte för att jag egentligen är trött, utan för att jag tröttar. Men på något underligt sätt flöt det på, och jag stannade inte en minsta liten gång denna runda. Så lyckades på knappa timmen, vilket jag inte trodde jag skulle fixa. Och benet? Det höll det med. Och att jag känner mig stel som en gammal kärring idag , det är en annan historia.
Yey!